Köpte kattmynta igår. Har sen dess roat mig själv (och katterna) med att gnida in det lite här och där. Katterna blir heelt till sig. Ligger och gnuggar sig mot det, luktar och ser vääldigt abslappnade ut. Nu ikväll gnuggade jag in leksaken döpt till Anna Anka i kattmynta. Knut, som aldrig brytt sig om ankan innan, blev kär!


Ankan ser dock inte lika förtjust ut...

Har investerat i ett klösträd till grabbarna. Det är populärt, speciellt och sitta högst upp och titta ut.

När jag träffade min mamma förra söndagen påpekade hon att jag inte har så mycket bilder på Knut, det mesta är på Kräftan.
Detta beror på att Knut är mycket svårare att fånga på bild. Svart katt blir mest sudd på bild...

Idag lyckades jag dock, placerade honom mot vit bakgrund och började knäppa. Passade på när han var trött så att han skulle ligga hyfsat stilla i alla fall...



Till och med hans lockiga "skägg" syns här!

En liten video med Kräftan i huvudrollen:


Behöver jag säg atta toapappret hålls välgömt här hemma?

En bild på katten när han faktiskt LIGGER i handfatet. Söta söta kräftan!

ibland mår man riktigt bra, har en mysig dag och saker att se fram emot. Så hade jag det igår, hade planerat en runda på stan efter jobbet och sen kolla serier på datorn. Så kom jag hem. Det första som möer mig är slem och kräk på golvet. Sen hittar jag lilla Knut under sängen, havlt utslagen. Han piper ynkligt när jag lyfter upp honom och är väldigt väldigt slö. Mat vill han inte ha utan lukten får honom att kräkas upp ännu mer slem. Så jag bestämmer mig för att åka till veterinären, tar en taxi till djursjukhuset, halvt hysterisk. Min älskade katt är är sjuk. Taxichauffören försöker lugna mig "han får nog en spruta och så blir allt bra". Nämn inte sprutor tänkar jag och mmm:ar till svar. Kommer fram, blir utskickad till ett rum bakom huset eftersom katten har kräkts och de vill inte ha in smitta. Först kommer jag inte in i infektionsväntrummet utan får springa runt huset igen och be dem öppna. De händer inget och jag får ringa på akutnummret. En vänlig själ svarar och hon skyndar sig att öppna. Sen får jag sitta och vänta i två timmar. Försöker kela med Knut men han vill bara ligga i sin bur.  Väntrummet är otroligt deppigt, svagt kaffe, inget att sysselsätta sig med förutom dagens gratistidningar och fem tidningar om jakt. Jag blir kissnödig av kaffet men det finns ingen toa. Sitter på stolen, sitter på golvet, sitter på radiatorn, önskar att det fanns nånstans att ligag och vila. Klockan börjar bli mycket och jag har inte ätit sen lunch. Fördriver tiden med att lägga tidningarna snygggt och ställa iordning möblerna. Äntligen äntligen kommer en veterinär och vi får komma in i ett undersökningsrum. Hon klämmer och känner på Knut, lyssnar på hjärtat och tar tempen på honom. Hittar inte vad som är fel. Frågar om jag vill att han röntgas eller om jag vill avvaka tills imorgon. Hur ska jag kunna veta? Hon är veterinären ju. Efter mycket snack bestämmer jag mig för att ta hem honom.

Han piggnar till lite därhemma, dricker massvis med vatten men vill inte äta. Jag tvingar i honom lite mat som han får behålla, inget mer kräk. Sen går vi och lägger oss. Jag placerar Knut brevid mig och där ligger han still. Reagerar knappt på mina klappar. Vaknar till flera gånger inatt, försöker ge Knut mat men han vägrar. Imorse är han borta från min säng och ligger i soffan, han tvättar sig och ser lite piggare ut. Jag lyfter bort honom till matskålen och han äter faktiskt. Jag kan andas ut en smula. Det verkar som han får behålla maten. Han går till och med runt lite, sitter lite ute och lite i badrummet.

Nu kom jag precis hem och katten verkar tack och lov vara helt återställd. Han äter en massa och verkar pigg igen. Halleluja säger jag bara!

Tredje gången jag hittar katten sovandes i handfatet nu... av alla platser i hela lägenheten så väljer han och sova där


han vaknade dock o reste sig innan jag hann fota...

En kollega berättade idag om ev hyresgäst som blivit avhyst en gång. Anledning? 86 katter i en tvåa...

Och jag som var rädd att jag skulle bli stämplad som "knäppisen med katterna"

Såhär ståtlig har han blivit, katten Kräftan eller som min mamma säger: den gule...

...kommer jag tjata mycket om. Jag älskar mina små hårbollar, så är det bara. Är fullt medveten om att jag tjatar ihjäl era öron med snack om katterna, säg till mig när jag går för långt.

Knutte in action